mandy

jag är inte ledsen för att vi inte har pratat. det gör bara ont, fysiskt liksom, när jag tänker på det. det spänner, och det blir lite svårare att andas. men jag vill inte prata med dig. jag vill inte, vill inte, vill inte. det kan bara bli värre om jag pratar med dig. det måste gå över, någon gång måste det gå över. det får sluta kännas såhär nu. det ska få ett stopp, det ska jag se till. vi kan inte prata mer. vi kan inte vara vänner. det får bli "hej hej, hur är det nu för tiden då?" och inget mer. det känns så jävla sorgligt att jag har insett att det kommer att bli så, men samtidigt: ju förr desto bättre. det blir bara smärtsamt att dra ut på det. kanske det blir annorlunda i framtiden, men jag tvekar lite. för någonstans kommer du alltid betyda mer än jag vill erkänna. men sålänge, tills vi möts någon gång igen: ha det så fint, ta hand om dig och allt sånt där. hejdå.


mina trogna harrys-kamrater, ni sviker väl inte denna helgen? jag vet att toffen verkar (ÄR! okej okej)  lite tveksam, men det kommer bli ändring det vill jag lova! joanna är trogen i alla fall, that´s gooooood.